Psyko?
Jag börjar tro att jag är totalt psyko!
Vet inte riktigt varför, men jag tror att det har varit så mycket som har hänt i mitt liv och i min nära omgivning de senaste åren att jag inte riktigt har hunnit med på något vis...
Bl.a.
*Mormors borgång
*Anders borgång
*Min bror o hans fästmö långa o svåra väg till barn, där de tragiskt nog var tvugna att gå igenom två sena aborter
*Min syster hälsa
*Min egen sjukjournal
*Flytt
*Psykisk påfrestning på jobbet - i 2,5 år
*Farfars bortgång
*Elinores dramatiska förlossning
*Sjukhusbesök
*Bråk mellan mamma o pappa o lillasyster, för ingenting
*Ekonomiska 'kriser'
*M.m
Att det dessutom för det mesta är en otroligt press på mig på jobbet har ju inte direkt hjälpt till så att säga. Snarare den direkta motsatsen!
I december var jag väldigt nära - för nära - att gå totalt o brutalt rakt in i den berömda väggen. Jag genomströmmades av en känsla av 'att nu orkar jag inte mer', jag blev helt matt och kunde inte göra annat än att sätta mig rakt ner i ett mörkt rum. Hade efter den dagen väldigt ont i armarna, en helt obeskrivlig känsla. Den gick inte över på drygt en månad, och när jag hälsade på min bror o hans familj kunde jag lixom inte ta vägen någonstans för känslan i armarna gjorde att jag inte kunde sitta som normalt folk i soffan. Tills slut fick jag lägga mig raklång under soffbordet med armarna längs sidorna, det var det enda sättet att få lite ro i iaf 5 minuter.
Nu känner jag direkt när det är stress o press på mig, det sätter sig nämligen genast i överarmarna.
Det sägs ju att alla människor borde gå till en terapeut, och vem vet, kanske är det precis det jag borde göra... iaf en gång, få gråta ut en gång för alla - vad vet jag hur det går till. Men en sak som jag vet är att jag inte orkar känna mig såhär hela tiden, det är helt enkel för jobbigt. Har gråtit alldeles för många tårar det sista för att jag tror det ska anses hälsosamt....
Behöver jag säga att jag sitter och skriver av den enkla anledningen att jag har ont i armarna?! Åkte som sagt hem för att dona i lägenheten, men det går bara inte... har legat och varit ledsen på sängen, och energin vill liksom inte infinna sig. Kommer åka hem varje dag denna veckan, så det gäller att jobba på och försöka stänga tidigt så att jag kommer hem och inte alltför sent. På så vis kan jag kanske klara av att göra lite varje kväll istället för att göra allt på en enda... Den som lever får se.
A Presto!
Vet inte riktigt varför, men jag tror att det har varit så mycket som har hänt i mitt liv och i min nära omgivning de senaste åren att jag inte riktigt har hunnit med på något vis...
Bl.a.
*Mormors borgång
*Anders borgång
*Min bror o hans fästmö långa o svåra väg till barn, där de tragiskt nog var tvugna att gå igenom två sena aborter
*Min syster hälsa
*Min egen sjukjournal
*Flytt
*Psykisk påfrestning på jobbet - i 2,5 år
*Farfars bortgång
*Elinores dramatiska förlossning
*Sjukhusbesök
*Bråk mellan mamma o pappa o lillasyster, för ingenting
*Ekonomiska 'kriser'
*M.m
Att det dessutom för det mesta är en otroligt press på mig på jobbet har ju inte direkt hjälpt till så att säga. Snarare den direkta motsatsen!
I december var jag väldigt nära - för nära - att gå totalt o brutalt rakt in i den berömda väggen. Jag genomströmmades av en känsla av 'att nu orkar jag inte mer', jag blev helt matt och kunde inte göra annat än att sätta mig rakt ner i ett mörkt rum. Hade efter den dagen väldigt ont i armarna, en helt obeskrivlig känsla. Den gick inte över på drygt en månad, och när jag hälsade på min bror o hans familj kunde jag lixom inte ta vägen någonstans för känslan i armarna gjorde att jag inte kunde sitta som normalt folk i soffan. Tills slut fick jag lägga mig raklång under soffbordet med armarna längs sidorna, det var det enda sättet att få lite ro i iaf 5 minuter.
Nu känner jag direkt när det är stress o press på mig, det sätter sig nämligen genast i överarmarna.
Det sägs ju att alla människor borde gå till en terapeut, och vem vet, kanske är det precis det jag borde göra... iaf en gång, få gråta ut en gång för alla - vad vet jag hur det går till. Men en sak som jag vet är att jag inte orkar känna mig såhär hela tiden, det är helt enkel för jobbigt. Har gråtit alldeles för många tårar det sista för att jag tror det ska anses hälsosamt....
Behöver jag säga att jag sitter och skriver av den enkla anledningen att jag har ont i armarna?! Åkte som sagt hem för att dona i lägenheten, men det går bara inte... har legat och varit ledsen på sängen, och energin vill liksom inte infinna sig. Kommer åka hem varje dag denna veckan, så det gäller att jobba på och försöka stänga tidigt så att jag kommer hem och inte alltför sent. På så vis kan jag kanske klara av att göra lite varje kväll istället för att göra allt på en enda... Den som lever får se.
A Presto!
Kommentarer
Trackback
